Konsten att skriva om öl
Hur som helst så hade skolan varit riktigt rolig om allt skolarbete varit lika intressant. Jag menar, jag är inte intresserad av vattenprojekt i miljökunskap. Såvida man med vattenprojekt menar ölbryggning. Eller badande. Eller egentligen vad som helst utom vattenanalyser. Men det ska väl gå att härda ut, det är ju knappt en och en halv månad kvar nu, sen är man visserligen inte fri (frihet är reserverat för den dag man går i pension) men man är ivarjefall vattenprojektsbefriad. För att inte tala om att man slipper 30 minuters redovisningar om olika kulturella, engelskspråkiga subkulturer. Antar att det trots allt kan räknas som en sorts frihet.
För att avsluta denna stund av totalt meningslöst filosoferande tänkte jag lista några låtar som fungerar utmärkt när man skriver om öl, längtar efter frihet, försöker hålla sig vaken, försöker somna, är bakfull eller helt enkelt bara vill ha bra musik.
The Roots - I don't care
Tankard - Need money for a beer
Tankard - Die with a beer in your hand
Tankard - Spacebeer
Tankard - Kings of beer
Tankard - 666 Packs
Alice Cooper - Freedom
Alice Cooper - School's out
The Offspring - The worst hangover ever
The Offspring - One fine day
Fall out boy - Sugar, we're going down
Neil Young - Rockin' in the free world
Bob Dylan - Mississipi
Fall out boy - Hum Hallelujah
Konsten att fan inte ha någon som helst jävla aning om något what so ever
Det finns fan inte ett scenario som är tillräckligt bra för att en spansk domare inte ska kunna förstöra det. Real hade i helgen chansen att fortsatt hänga på i guldstriden, fram till en viss uppenbart gravt synskadad domare som tydligen inte hade bemödat sig med att dra ut huvudet är röven innan han gick in på planen bestämde sig för att ge Racing TVÅ straffar. Två synnerligen tveksamma straffar dessutom, en som borde gett gult kort för filmning none the less. Som om inte det vore nog fick Real TVÅ spelare utvisade, två spelare som dessutom inte var inblandade i straffsituationerna. Det finns inte på kartan, känns förbannat bra att domarna nu har avgjort årets La liga. Real ledde förövrigt fram tills domaren bestämde sig för att ingripa. Rena jävla drive-byn på Reals guldchanser.
Helt plötsligt har Real fem poäng upp till Barcelona, som i vanlig ordning hade en äcklig mängd tur när de vann hemma. Dels missade Mallorca en straff (århundradets sämsta straff förövrigt, såg mer ut som en passning än som ett försök att göra mål) och sen gjorde en Mallorca-spelare självmål i 88:e minuten efter att ha fått bollen på sig via en stolpträff. Att Barcelonas spelare inte ens behöver befinna sig i straffområdet för att få straffar behövs väl knappast nämnas. Jag tänker på Van Bronckhorsts filmning dryga halvmetern utanför straffområdet för några omgångar sedan som gav Barcelona straff. Det var liksom inte ens kroppskontakt inblandat i det fallet. Så uppenbara filmningar borde ge rött kort direkt.
Det är ett mysterium hur en hel domarkår kan hålla så låg standard. Visst, domare är mänskliga och kan göra misstag ibland och att enbart skylla dåliga resultat på domarna är patetiskt. Men just den spanska domarkåren visar gång på gång, match efter match hur imkompetenta de är. De saknar absolut all den känsla som exempeltvis de engelska domarna ofta uppvisar. Som sagt, i år är det domarna som har avgjort La liga.
Konsten att göra en tv4
Nåja, finns ju ljuspunkter med. Real knaprar efter helgens seger in på Sevilla och Barcelona i den spanska ligatoppen, bara två poäng upp till barcelona nu. HBKs seger i premiären satt inte helt fel heller, kanske de har marginalerna på sin sida i år?
I vilket fall så har jag tjatat nog nu, sooo long
Konsten att sakna ord
Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Med tanke på den massiva kritik han fick efter förra Sverigevändan så var jag milt skeptisk inför. Det är så man borde få stryk för att man ihuvudtaget tänkte tanken att tveka. Tror inte jag hämtat mig riktigt än, vet inte ens om jag fattat vad som hänt. Ibland faller verkligen alla pusselbitar på plats. Allt som folk klagade på sist var som bortblåst. Kristallklart ljud, suverän setlist, bandet är snortight och Dylan själv sjunger på ett vis som får en att undra hur någon någonsin kunnat klaga på hans röst. Dessutom spelar han gitarr igen. Bara det är värt biljettpriset, samt faktum att han dansar runt och allmänt verkar trivas på scenen. Skulle inte förvåna mig om han stod med ett konstant leende någonstans där under hatten.
Att de omgjorda versionerna av låtarna tangerar eller slår originalen i de flesta fallen gör inte saken sämre. Sällan har Girl from the north country låtit så svulstig och aldrig har All along the watchtower rockat så hårt. Han visar under ca två timmar att gammal faktiskt är äldst samt att han fortfarande efter nästan 50 år som artist fortfarande är bra mycket vitalare än många betydligt yngre artister. För när han är på det här humöret kan man bara sitta förundrad och njuta, och det är precis vad publiken gör. Stundvis sitter hela scandinavium stilla och bara lyssnar. Det är stort. Det känns inte mer än rätt att sista extranummret (All along the watchtower) följs av stående ovationer och ett förundrat konstaterande, fy fan vad bra det var.
