Konsten att sakna ord
Bob Dylan 1/4-07, Scandinavium
Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Med tanke på den massiva kritik han fick efter förra Sverigevändan så var jag milt skeptisk inför. Det är så man borde få stryk för att man ihuvudtaget tänkte tanken att tveka. Tror inte jag hämtat mig riktigt än, vet inte ens om jag fattat vad som hänt. Ibland faller verkligen alla pusselbitar på plats. Allt som folk klagade på sist var som bortblåst. Kristallklart ljud, suverän setlist, bandet är snortight och Dylan själv sjunger på ett vis som får en att undra hur någon någonsin kunnat klaga på hans röst. Dessutom spelar han gitarr igen. Bara det är värt biljettpriset, samt faktum att han dansar runt och allmänt verkar trivas på scenen. Skulle inte förvåna mig om han stod med ett konstant leende någonstans där under hatten.
Att de omgjorda versionerna av låtarna tangerar eller slår originalen i de flesta fallen gör inte saken sämre. Sällan har Girl from the north country låtit så svulstig och aldrig har All along the watchtower rockat så hårt. Han visar under ca två timmar att gammal faktiskt är äldst samt att han fortfarande efter nästan 50 år som artist fortfarande är bra mycket vitalare än många betydligt yngre artister. För när han är på det här humöret kan man bara sitta förundrad och njuta, och det är precis vad publiken gör. Stundvis sitter hela scandinavium stilla och bara lyssnar. Det är stort. Det känns inte mer än rätt att sista extranummret (All along the watchtower) följs av stående ovationer och ett förundrat konstaterande, fy fan vad bra det var.
Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Med tanke på den massiva kritik han fick efter förra Sverigevändan så var jag milt skeptisk inför. Det är så man borde få stryk för att man ihuvudtaget tänkte tanken att tveka. Tror inte jag hämtat mig riktigt än, vet inte ens om jag fattat vad som hänt. Ibland faller verkligen alla pusselbitar på plats. Allt som folk klagade på sist var som bortblåst. Kristallklart ljud, suverän setlist, bandet är snortight och Dylan själv sjunger på ett vis som får en att undra hur någon någonsin kunnat klaga på hans röst. Dessutom spelar han gitarr igen. Bara det är värt biljettpriset, samt faktum att han dansar runt och allmänt verkar trivas på scenen. Skulle inte förvåna mig om han stod med ett konstant leende någonstans där under hatten.
Att de omgjorda versionerna av låtarna tangerar eller slår originalen i de flesta fallen gör inte saken sämre. Sällan har Girl from the north country låtit så svulstig och aldrig har All along the watchtower rockat så hårt. Han visar under ca två timmar att gammal faktiskt är äldst samt att han fortfarande efter nästan 50 år som artist fortfarande är bra mycket vitalare än många betydligt yngre artister. För när han är på det här humöret kan man bara sitta förundrad och njuta, och det är precis vad publiken gör. Stundvis sitter hela scandinavium stilla och bara lyssnar. Det är stort. Det känns inte mer än rätt att sista extranummret (All along the watchtower) följs av stående ovationer och ett förundrat konstaterande, fy fan vad bra det var.
Kommentarer
Postat av: Jonas
Robin goes optimistisk?
Trackback
