sirbananafiend

Nu är snart dagen N här. Dagen N som i dagen jag ska se Neil Young alltså. Jag får gåshud av blotta tanken, det är så mäktigt att det är svårt att sätta ord på. Way out west har gjort årets bokning, utan tvekan. Synd bara att Grinderman spelar på fredagen och att jag är för snål för att köpa ett helt festivalpass. Stryk borde man ha.

Fick under ett sinnessvagt ögonblick för mig att jag kanske möjligtvis behöver ny mobil. Sagt och gjort, har posten gjort sitt jobb hämtar jag ut den imorrn. Antagligen rena nackskottet på min image som bakåtsträvare, men det får det vara värt.

Folk som skapar typ tio olika bloggar för att klaga på att folk klagar på de är dumma i huvudet borde seriöst överväga att investera i en så kallad hobby av något slag. En kurs i att sluta vara så förbannat överkänsliga månne? Jag skrattade en stund (4,3 sekunder för att vara exakt) åt det ivarjefall.

Nick Cave & The Bad Seeds - Fifteen feet of pure white snow. För att jag fått den på huvudet. För att Nick Cave är en av få artister som klarar av att göra vettiga musikvideos. Och sist men inte minst, för att jag vill.

Neil Young & Crazy Horse - Hey hey my my (into the black). För att ord knappt kan beskriva hur mycket jag längtar. Gåshud.

Dagens rubrik, "Michael Jackson - svart eller vit?" Mer motiverad fråga, Michael Jackson - människa eller plastpåse?

Så har man uppdaterat, efter många om och men. Till mitt försvar har jag inte haft internet på drygt tre veckor. Men jag vann i slutändan. Robin vs Internet, 1-0.

Det finns saker som är smarta att göra. Och så finns det saker som är direkt osmarta att göra. Att när man sitter på en buss till Göteborg råka tappa sin plånbok på bussen och inte märka det är inte en särskilt klyftig sak att göra. Jag tackar den vänliga skäl som hade godheten att lämna in den.

Bara jag som tycker Springsteen-hetsen går till överdrift? När hade aftonbladet senast en fet bilaga dedikerad till två enskilda konserter? Tvekar på att de ägnat den uppmärksamheten åt något annat ens om George och John hade bestämt sig för att återuppstå och The Beatles hade dragit på exklusiv Sverige-turne. Det läskiga är att jag nog har rätt dessutom, som alltid. Och nej, det är inte för att jag är bitter över att jag missade biljetter. Inte bara ivarjefall.

Dying Fetus - One shot, One kill. För att jag vägrar allt vad Springsteen heter i minst en vecka nu.

Traveling Wilburys - Inside Out. För att jag fortfarande totalvägrar Springsteen.

Äntligen är körkortsteorin avklarad, sjukt skönt. Jag kanske hinner ta körkort innan bilar förbjuds av miljöskäl trots allt.

Tanten framför mig på bussen såg inte ut att uppskatta Dying Fetus lika mycket som jag. Såg ut som hon var på väg att få en stroke när jag råkade sätta på killing on adrenaline på lite för hög volym. Lätt underhållande faktiskt.

Men nu har jag inte så mycket mer att säga utan tänker gå och vara social istället, tro det eller ej. So long.