sirbananafiend

Ibland är det befogat att klaga, även på en ikon. När en spelare som länge tillhört världens absolut bästa helt plötsligt slutar att leverera under en längre tid är det befogat att han blir ifrågasatt. När samma person helt plötsligt reser sig ur askan och gör sin bästa säsong på fem år är det mäktigt. Raúl blev i helgen den sjunde spelaren någonsin att nå 200 mål i La liga. Ibland är det befogat att böja på huvudet i ren vördnad. Vad kan med hänvisning till det passa bättre än det här?

Fotbollskanalen har i helgen återigen briljerat med sin sedvanliga kunnighet. En bild som påstods visa Raúl i färd med att fira sitt 200:e mål var i själva verket inte alls en bild på Raúl utan Gonzalo Higuain. Ännu bättre blev det när man kunde läsa att Fredrik Ljungbergs Arsenal blev överkörda  av Tottenham. Någon hade lyckats missa de små detaljerna att 1) Tottenham inte alls mötte Arsenal utan West ham och 2) att Fredrik Ljungberg inte alls spelar i Arsenal utan, just det, West ham. Jag bugar ödmjukast inför fotbollskanalens enorma sakkunnighet medan jag funderar på om jag inte har en påse ruttna tomater liggandes här någonstans som jag kan undvara.

Oj vad jag kommer hålla tummarna för Inter imorgon. Kombinationen av att jag vill se Inter lyckas i Europa och att Fernando Torres förtjänar en klase ruttna ägg i brevlådan lämnar knappast något tvivel om var mina sympatier ligger imorgon.