sirbananafiend

Jag ger upp nu, packar igen och drar ur pluggen. Orkar inte gå in på detaljer, men vissa personer (ska egentligen vara singular) ger mig huvudvärk och ångest. Alla som inte har något skäl att ta åt sig av det här vet sannolikt, och förhoppningsvis, om det själva. Orkar inte gå in på vem och vad, det är egentligen oväsentligt. Det enda väsentliga är att jag innerligt önskar någon diarré och behövde skriva det här för att avreagera mig så gott det gick.

På tal om saker som gör mig bitter. Desolation row är förmodligen Bob Dylans bästa sång. Det är en av få sånger som ger mig gåshud oavsett hur många gånger jag lyssnar på den, och texten är inget annat är ett fullskaligt mästerverk. Så varför i hela helvete har My Chemical Romance tillåtits göra en cover på den? Det är lite som att blanda religiös fanatism med kärnvapen, det kan aldrig sluta väl.

Har nu varvat Modern warfare 2, och det är så sanslöst episkt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Enda problemet är att Special ops-läget börjar bli sjukt svårt att klara på egen hand nu. Men eftersom stjärnsamlandet följer samma princip som Pokémon (gotta catch 'em all) så tänker jag envist fortsätta försöka tills jag har råd med en andra handkontroll och kan dela bördan med någon.

Nattens soundtrack: Rage Against the Machine - Sleep Now in the Fire. Sov gott.

Bunny Monroe kan mycket väl vara det största literära svinet någonsin. Han är så avskyvärd att det stundtals gränsar till att vara rent komiskt. Ändå kan man inte låta bli att tycka om honom, litegrann. En lärare till mig sa att en sak som kännetecknar stora författare är att de kan få en att sympatisera med osympatiska huvudkaraktärer. Utifrån den definitionen är Nick Cave värd Nobelpriset i literatur.

Nattens soundtrack 2: Bob Dylan - Positively 4th Street. Sov gott.

Nu är det dock jag som ska sova, min originalplan var nämligen att jag skulle somnat för drygt en timme sedan. Det gick inget vidare, så nu ska jag åtgärda det.