sirbananafiend

Jag har nyligen återupptäckt exakt hur roligt det är att spela tv-spel. Det är en sådan sak man verkligen kan glömma om den delen av hjärnan inte stimuleras. För tillfället nöts Condemned 2 och Uncharted. Som om det inte vore nog så har det kommer/kommer en smärre uppsjö av spel jag formligen dregglar vid tanken på att spela. Så att jag för en gångs skull inte ska glömma att på något sätt skaffa dessa spel tänkte jag göra en lista på dem. Bäst att ha den listan på det enda stället jag är narcissistisk nog att kolla på.

Call of Duty: Modern Warfare 2 - För att ettan var så vansinnigt roligt och för att det utlovas ännu mer militärporr nu med oändliga möjligheter att kitta sig. Låter helt vansinnigt bra om du frågar mig. Hur bra ett spel är avgörs trots allt av hur mycket vapen man får leka med och vilka möjligheter man ges att kitta dem på ett kul sätt.

Uncharted 2: Among Thieves - För att en pinsam del av mitt psyke är vansinnigt förtjust i gammal hederlig matiné. Så Indiana Jones i spelform är omöjligt att tacka nej till. 

Fifa 10 - Motivering överflödig. Den spelserie jag spelat mest någonsin. 

Assassins Creed 2 - Ettan var smått fantastiskt, trots det smått usla slutet och att frustration det ledde till. Men att slakta sig fram på Jerusalems gator eller utföra ett "leap of faith" från läskigt höga torn är smått beroendeframkallande.    

Dead Space - Velat spela det ett tag nu, verkar häftigt, enough said. Skräck i rymden har ju fungerat förr om man säger så. Enda problemet är väl att det inte är Alien, men förhoppningsvis kompenserar det på ett oväntat, skrämmande och finurligt sätt. Typ Carola Häggkvist som slutboss.   

Materialist? Prylbög? Ha-galen? Jag? Que? Vet inte riktigt vad du syftar på. Uppriktigt, sluta, jag blir sårad.

Jag har nog hittat en ny favoritförfattare. Jag borde kanske egentligen vänta med att dra alltför stora slutsatser, men om resten av Jeanette Wintersons böcker är lika bra som Written on the body så är jag hopplöst såld.


Real Madrid - Milan. Smaka på det. Blir inte mycket större när det handlar om fotboll. Europas två mest framgångsrika lag någonsin, och Kaka i vitt. Prestige är århundradets underdrift. Inte ens Milans kräftgång, eller att Real egentligen är långt ifrån  så bra som man kan bli när laget spelat ihop sig, kan ta bort glansfaktorn. Det kommer krävas ett bra sunkigt resultat för att förstöra festen för mig.

Så har man äntligen blivit klar med körkoret, ganska exakt ett decennium efter alla andra. Är så stolt över mig själv att jag nästan spricker. Att det inte blivit av tidigare skyller jag varit immun mot allt vad grupptryck och körkortshets heter. Det har absolut inget att göra med att jag är så slö att det är löjligt ibland. Att påstå det vore förtal. Hur som helst firas det med Maryland cookies och uppsatsskrivande.

Dagens soundtrack, Nick Cave & The Bad Seeds - Saint Huck. För att jag tycker om min förutsägbarhet ibland. Det är den som gör mig till mig. Det och att jag ibland smaskar utan att tänka på det.

Hade på känn att Rubin Kazan skulle kunna störa Barca, dels för att de faktiskt vann ryska ligan (det kräver fan så mycket mer än man tror) och dels för att de faktiskt borde vunnit mot Inter. Men att de skulle vinna på Camp Nou? Knappast va. Det är bara att konstatera, Kazan var smarta och Barca var dåliga. Ja, jag sa dåliga.

Men nu behöver jag av någon anledning fortsätta med uppsatsskrivandet. Inte vidare roligt alls, om jag får säga min mening. Men kan ju försöka inbilla mig att jag har något val. Eller vid närmre eftertanke är det nog bäst att låta bli, jag brukar vara obehagligt bra på det.

Trodde ju att det var Champions league den här veckan. Jo, om det inte hade varit för att jag glömt bort (förträngt) faktum att det är landslagsuppehåll och att skiten vägrar ta slut. Det räcker inte med att Sverige missar VM och att Ronaldo blir borta drygt en månad och sannolikt missar båda Reals möten med Milan. Nej, jag får vänta yttligare en vecka på att se världens bästa fotboll. Jag tycker inte nödvändigtvis det är rättvist. Detta trots att rättvisa inte har något alls med saken att göra.

Det här kan sorteras in under kategorin "att få det rätt". Eller inte riktigt va?

Dagens soundtrack, Nick Cave & The Bad Seeds - Wanted Man.

Varför i h-vete måste Nick Cave komma till Stockholm för högläsning ur sin nya bok? Varför inte Göteborg? Jag ville ju gå. Blåst på konfekten för andra gången. Bitter? Ja!

Det här är ju inte alls ovänat. Cruyff försvarar Real Madrid. Har helvetet frusit över och grisar börjat flyga utan att jag märkt det? Det är ju direkt ohälsosamt för världsordningen. Och på kortare sikt är det ohälsosamt eftersom jag mycket väl kunde drabbats av en hjärtattack. Som Claes Eriksson sa en gång, "av allt för stora överraskningar kan man få en allvarlig chock". Det värsta är att han har dessutom har alldeles rätt i det han säger, något som inte heller händer varje dag. 

Dagens soundtrack 2, David Bowie - Song for Bob Dylan. "With a voice like sand and glue". Priceless. 

Nu ska jag försöka knyta ihop arbetet jag suttit och skrivit på sedan klockan nio imorse, innan galenskapen kuliminerar och jag tvingas göra något jag ångrar. Inte för att jag riktigt vet vad, men det är inte värt att chansa.