sirbananafiend

Då är det konstaterat, Inglorious Basterds är nästan lika bra som Reservoir dogs och Quentin Tarantino är ett geni. Spaghettivästern i andravärldskrigsmiljö är precis så fräckt som det låter, och ingen är bätte på filmvåld. I stort sett alla förväntningar infriades. Kände mig så harmonisk efteråt att jag inte ens orkade lägga ner särskilt mycket tid på att gnälla när ett helt random fyllo bestämde sig för att skrika lite sådär random som kan verka vara en bra ide när man är full....och efterbliven.

Känns som att svensk media exklusivt valt att fokusera på två saker på sistone. Svininfluensa och Zlatan. Det är så muntert att man kan få ångest för mindre.  

Skulle i förra veckan åka med tåget från Göteborg till Stenungsund. På grund av felutropade tågavgångar hamnade vi på helt fel tåg och första hållplats var Alingsås. Helt lyckat kan det väl knappast beskrivas som, fast sett från den ljusa sidan så fick jag ju se Alingsås. Och från den mindre ljusa sidan? Jag fick se Alingsås.

Dagens soundtrack, PJ Harvey - This is love. För att det är asbra, varken mer eller mindre.

Igår satte jag min mobil på laddning. Sen gick jag och la mig. Jag vet inte hur mycket jag sov under natten, men det översteg definitivt inte tre timmar. När jag vaknade tog jag av min fulladdade mobil från laddaren. Fast som det visade sig var den inte ens nära att vara fulladdad. Faktum är att batterimätaren sjönk till dryga 19% och har mer eller mer konstant stannat där sedan dess. Den går helt enkelt inte att ladda mer. Irriterande? Jag var farligt nära att praktisera 9/11 med min mobil som flygplan och närmsta objekt stort nog för att jag skulle kunna träffa det som måltavla. 

Kvällens soundtrack, Nick Cave & The Bad Seeds - Papa won't leave you, Henry. För att genier är genier och genier är....genier.

Fick den minst sagt intressanta uppgiften att analysera berättarröstens (i det här fallet ingen annan än Eric Clapton själv) trovärdighet i Eric Clapton: The autobiography på dagens kursstart i engelska 31-60. Onekligen en av de roligare inledningsuppgifterna man genomlevt. Förövrigt en smått läskigt bra och brutalt uppriktig bok. Sorgligt nog handlar den lika mycket om missbruk som musik. Jag menar, cocktails på kokain, sömntabletter och starksprit är ju inte nödvändigtvis helt lyckat ur hälsosynpunkt.