Konsten att äta lunch
Sitter just nu i skolan och äter lunch medan jag frenetiskt hoppar mellan artiklar om José Mourinho. Ryktena har gått lite för långt för att jag ska våga tro på att Pellegrini får stanna. Om Mourinho kommer eller inte vågar jag inte säga för mycket om, visst verkar det luta mot det, men obehagliga helvändningar har skett förr.
Annars kan man väl bara konstatera att det är sinnessjukt att det går att förlora en ligatitel när han spelat ihop smått magiska 96 poäng och gjort 102 mål. Ungefär lika sinnessjukt som att man funderar på att sparka tränaren som ledde laget till det. Nej, säsongen lämnar inte mycket mer än en bitter eftersmak i munnen.
Tror aldrig att jag har längtat efter ett sommarlov lika mycket som jag längtar efter det nu. Känner mig helt slutkörd, som om som om en armé av lagom stora elefanter har hoppat på min rygg under ett halvårs tid ackompanjerat av Leif Lokets dansbandsfavoriter volym 114. Ja, man kan fakiskt må så.
Jag hade kunnat sova ett år känns det som. Eller nej, förmodligen inte. Men ett dygn hade nog gått, om man bortser från att man alltid känner sig så konstig när man har sovit för mycket. 12 timmar hade kanske varit lagom? Lite mer än en god natts sömn liksom? Är det för mycket begärt? Egentligen?
Nu ska jag dock ägna mig åt något vettigare, som att vänta eller något annat högst intellektuellt. Hade mediterat över en ostmacka om jag inte hade hunnit äta upp den redan.
Annars kan man väl bara konstatera att det är sinnessjukt att det går att förlora en ligatitel när han spelat ihop smått magiska 96 poäng och gjort 102 mål. Ungefär lika sinnessjukt som att man funderar på att sparka tränaren som ledde laget till det. Nej, säsongen lämnar inte mycket mer än en bitter eftersmak i munnen.
Tror aldrig att jag har längtat efter ett sommarlov lika mycket som jag längtar efter det nu. Känner mig helt slutkörd, som om som om en armé av lagom stora elefanter har hoppat på min rygg under ett halvårs tid ackompanjerat av Leif Lokets dansbandsfavoriter volym 114. Ja, man kan fakiskt må så.
Jag hade kunnat sova ett år känns det som. Eller nej, förmodligen inte. Men ett dygn hade nog gått, om man bortser från att man alltid känner sig så konstig när man har sovit för mycket. 12 timmar hade kanske varit lagom? Lite mer än en god natts sömn liksom? Är det för mycket begärt? Egentligen?
Nu ska jag dock ägna mig åt något vettigare, som att vänta eller något annat högst intellektuellt. Hade mediterat över en ostmacka om jag inte hade hunnit äta upp den redan.
Kommentarer
Trackback
