sirbananafiend

---

Möttes av konstaterandet att Brittney Spears har blivit osmaklig när jag loggade in på bloggen. Vill folk veta vad som är osmakligt? Anna Books bröst totalt oskylda i en lång sekvens av full fronal nudity. På tv. Ve och fasa.

Dagens soundtrack, The Flaming Lips - Hari Krishna Stomp Wagon (Fuck Led Zeppelin). För att jag är trött och titeln underhåller mig.

Med tanke på att Real, återigen, borde ha vunnit, borde jag vara missnöjd med 1-1 mot Milan. I synnerhet eftersom straffen utifrån reprisbilderna jag hann se var brutalt feldömd och Raul borde gjort 2-1 med minuter kvar. Men 1-1 borta mot ett italienskt lag är ett stort steg i rätt riktning för ett vanemässigt underpresterande lag som traditionellt har svårt på italiensk mark.

Börjar inte Twilight-hysterin bli aningen tråkig nu? Det är överallt hela tiden. Jag håller mig till min vanliga inställning när det gäller vampyrer. De har inte själ (diskvalificerar Anne Rice) och de kan inte vistas i dagsljus (diskvalificerar Twilight). Det är lite det som gör dem till vampyrer. För inte är det deras förkärlek för vitlöksbaguetter ivarjefall.

Vad du än gör, se inte genomusla skräckisen The Cavern. Se istället The Descent (Instängd) och förträng att du någonsin hört talas om den förstnämnda. Förmodligen de mest bortslösade 20 kronorna jag någonsin spenderat på film, The Blairwitch Project inräknad.

Men nu ska jag sova. Har en lång dag av uppsatsskrivande att ta tag i imorgon. Mumma. Men det är vad det är.

Jag har nyligen återupptäckt exakt hur roligt det är att spela tv-spel. Det är en sådan sak man verkligen kan glömma om den delen av hjärnan inte stimuleras. För tillfället nöts Condemned 2 och Uncharted. Som om det inte vore nog så har det kommer/kommer en smärre uppsjö av spel jag formligen dregglar vid tanken på att spela. Så att jag för en gångs skull inte ska glömma att på något sätt skaffa dessa spel tänkte jag göra en lista på dem. Bäst att ha den listan på det enda stället jag är narcissistisk nog att kolla på.

Call of Duty: Modern Warfare 2 - För att ettan var så vansinnigt roligt och för att det utlovas ännu mer militärporr nu med oändliga möjligheter att kitta sig. Låter helt vansinnigt bra om du frågar mig. Hur bra ett spel är avgörs trots allt av hur mycket vapen man får leka med och vilka möjligheter man ges att kitta dem på ett kul sätt.

Uncharted 2: Among Thieves - För att en pinsam del av mitt psyke är vansinnigt förtjust i gammal hederlig matiné. Så Indiana Jones i spelform är omöjligt att tacka nej till. 

Fifa 10 - Motivering överflödig. Den spelserie jag spelat mest någonsin. 

Assassins Creed 2 - Ettan var smått fantastiskt, trots det smått usla slutet och att frustration det ledde till. Men att slakta sig fram på Jerusalems gator eller utföra ett "leap of faith" från läskigt höga torn är smått beroendeframkallande.    

Dead Space - Velat spela det ett tag nu, verkar häftigt, enough said. Skräck i rymden har ju fungerat förr om man säger så. Enda problemet är väl att det inte är Alien, men förhoppningsvis kompenserar det på ett oväntat, skrämmande och finurligt sätt. Typ Carola Häggkvist som slutboss.   

Materialist? Prylbög? Ha-galen? Jag? Que? Vet inte riktigt vad du syftar på. Uppriktigt, sluta, jag blir sårad.

Jag har nog hittat en ny favoritförfattare. Jag borde kanske egentligen vänta med att dra alltför stora slutsatser, men om resten av Jeanette Wintersons böcker är lika bra som Written on the body så är jag hopplöst såld.


Real Madrid - Milan. Smaka på det. Blir inte mycket större när det handlar om fotboll. Europas två mest framgångsrika lag någonsin, och Kaka i vitt. Prestige är århundradets underdrift. Inte ens Milans kräftgång, eller att Real egentligen är långt ifrån  så bra som man kan bli när laget spelat ihop sig, kan ta bort glansfaktorn. Det kommer krävas ett bra sunkigt resultat för att förstöra festen för mig.

Så har man äntligen blivit klar med körkoret, ganska exakt ett decennium efter alla andra. Är så stolt över mig själv att jag nästan spricker. Att det inte blivit av tidigare skyller jag varit immun mot allt vad grupptryck och körkortshets heter. Det har absolut inget att göra med att jag är så slö att det är löjligt ibland. Att påstå det vore förtal. Hur som helst firas det med Maryland cookies och uppsatsskrivande.

Dagens soundtrack, Nick Cave & The Bad Seeds - Saint Huck. För att jag tycker om min förutsägbarhet ibland. Det är den som gör mig till mig. Det och att jag ibland smaskar utan att tänka på det.

Hade på känn att Rubin Kazan skulle kunna störa Barca, dels för att de faktiskt vann ryska ligan (det kräver fan så mycket mer än man tror) och dels för att de faktiskt borde vunnit mot Inter. Men att de skulle vinna på Camp Nou? Knappast va. Det är bara att konstatera, Kazan var smarta och Barca var dåliga. Ja, jag sa dåliga.

Men nu behöver jag av någon anledning fortsätta med uppsatsskrivandet. Inte vidare roligt alls, om jag får säga min mening. Men kan ju försöka inbilla mig att jag har något val. Eller vid närmre eftertanke är det nog bäst att låta bli, jag brukar vara obehagligt bra på det.

Trodde ju att det var Champions league den här veckan. Jo, om det inte hade varit för att jag glömt bort (förträngt) faktum att det är landslagsuppehåll och att skiten vägrar ta slut. Det räcker inte med att Sverige missar VM och att Ronaldo blir borta drygt en månad och sannolikt missar båda Reals möten med Milan. Nej, jag får vänta yttligare en vecka på att se världens bästa fotboll. Jag tycker inte nödvändigtvis det är rättvist. Detta trots att rättvisa inte har något alls med saken att göra.

Det här kan sorteras in under kategorin "att få det rätt". Eller inte riktigt va?

Dagens soundtrack, Nick Cave & The Bad Seeds - Wanted Man.

Varför i h-vete måste Nick Cave komma till Stockholm för högläsning ur sin nya bok? Varför inte Göteborg? Jag ville ju gå. Blåst på konfekten för andra gången. Bitter? Ja!

Det här är ju inte alls ovänat. Cruyff försvarar Real Madrid. Har helvetet frusit över och grisar börjat flyga utan att jag märkt det? Det är ju direkt ohälsosamt för världsordningen. Och på kortare sikt är det ohälsosamt eftersom jag mycket väl kunde drabbats av en hjärtattack. Som Claes Eriksson sa en gång, "av allt för stora överraskningar kan man få en allvarlig chock". Det värsta är att han har dessutom har alldeles rätt i det han säger, något som inte heller händer varje dag. 

Dagens soundtrack 2, David Bowie - Song for Bob Dylan. "With a voice like sand and glue". Priceless. 

Nu ska jag försöka knyta ihop arbetet jag suttit och skrivit på sedan klockan nio imorse, innan galenskapen kuliminerar och jag tvingas göra något jag ångrar. Inte för att jag riktigt vet vad, men det är inte värt att chansa. 

Såg precis det här. Är ju smått fantastiskt hur uppmärksamhetskåta vissa människor är. Vet inte riktigt om det är underhållande, deprimerande eller både och.

Annars är den här intervjun med Lou Reed om droger, transvestiter, homosexualitet och journalister helt fantastisk. Det är nästan Bob Dylan-klass på Lou här. När det kommer till att jävlas med korkade journalister säger det inte lite.

Startade dagen på allvar med att se att Ulf "söndagsöppet " Larsson har dött på en löpsedel. Två konstateranden efter det.

1.) Det känns en aning konstigt. Det är trots allt mannen som ledde programmet jag fortfarande förknippar med söndagsångest. Med det sagt är det smått fantastiskt att jag ändå inte kunde låta bli att gilla honom.

2.) Jag hoppas innerligt min död stannar så långt ifrån löpsedlarna som möjligt när det blir dags. Finns inget värdigt med löpsedlar.

Dagens soundtrack, Lou Reed - Average guy. För att den blir tämligen klockren i kombination med intervjun ovan.

Nu ska jag dock fortsätta skriva på mitt skolarbete, som är högst stimulerande. Lite ivarjefall. Det kunde varit värre. Mycket värre. Det kunde varit Gossip girl.

Borde, ifall CSN inte gjort något fel, få mina två första studebidrag för höstterminen idag. Det är både trevligt och välbehövligt.

Dagens soundtrack, Nick Cave & The Bad Seeds - Supernaturally. Soundtracket till att vara speedad. Utan att ha tagit något annat än marmelad.

Dagens rubrik, "Kändisfågel gripen av polis". Va? Tydligen rör det sig om papegojan från Pirates of the Carribbean. Jag hade ju nästan börjat bygga upp förväntningar på att det skulle handla om en Anka.

Antingen är att lägga harpan ett underskattat tidsfördriv eller så är jag grovt lättroad. Jag misstänker att det kan vara alternativ två. Jag skyller på en traumatisk barndom eller något (jovisst..).

---

Världen är en mörk ondskefull plats. Kan någon förklara vad John Cleese gör i en reklam för Elgiganten? Det är totalt oförsvarbart. Mörkret är totalt. Usch. Inte okej. Inte ens lite. Blir fan ledsen.

Ronaldo blev igår den första spelaren i Real Madrids historia som gjort mål i samtliga sina fyra första matcher för klubben. Mäktigt, svulstigt, episkt, fantastiskt. Slösade pengar my ass. Flopp? Jovisst, taskigt fall av billig avundsjuka? Skulle nog tro det ja. Säger som Ray Hudson "Unarguably the best player in the world, did you hear that Messi?". Ray Hudson är världens bästa fotbollskommentator, jag lovar.

Nu väntar jag bara på att Kaka ska komma igång på allvar med, det är något Real verkligen kommer behöva. Gäller väl bara att, lite som med Zidane, hitta en roll för honom i laget som han trivs med. Då jävlar kommer det att bli åka av för motståndarförsvar Europa över. Ryser nästan av tanken.

Dagens soundtrack I, Elvis Costello - The Other Side of Summer.

Idag har varit helt fantastiskt bra. Blir ju nästan smått glad, på riktigt. Känner mig inte överdrivet bitter över något, utöver möjligtvis att Conan O'Briens frisyr inte är min frisyr. Och möjligtvis som tidigare behandlat, John Cleese.

Det här är fantastiskt. På samma sätt som det inte är fantastiskt. En jävla arbetsmoral man har då. Jag sorterar in det i facket "Meth is bad for you". Och möjligtvis även "inte vardagsmat, ens i Knutby".

Dagens soundtrack II, Lou Reed - I Believe In Love. För att Lou Reed om möjligt är fulare än Neil Young. Det går tydligen att vara det.

Karriärläget på Fifa 09 är helt fantastiskt. Helt underbart välgjort och känns grymt brett.  Har inte spelat något så beroendeframkallande sedan Fifa 07, vilket fortfarande är det spel jag spelat mest av alla spel någonsin.

Har en ledig dag. Det ska firas med att städa och ta tag i en grammatikuppgift jag egentligen skulle gjort igår. Woho, känns ju jävligt....stimulerande.

Tv4 väljer att visa v64 ikväll istället för Villareal - Real Madrid. Så mycket för "vi satsar på att visa alla Barcelonas OCH Real Madrids matcher". Vet inte riktigt vad som gav mid idéen att de skulle stå för det, men v64 kan ju säkert bli en höjdare. Not. Blir stream från fotbollive för min del.

Gjorde igår mitt kanske bästa köp någonsin. En blå pappersmapp med Bamse på. För 25 kronor. Värt. Man måste älska Bamse. Är ju lätt coolast på skolan nu. Höhö.

Dagens soundtrack, Porcupine tree - Trains. För att tåg är tåg. Och fisk är fisk. Och jag är uttråkad.

Kan en bok skriven på svart sydstatsslang bli lättläst för en tämligen vit person som jag väl ändå får klassas som? Förvånansvärt nog är "Their eyes were watching god" både rätt lättläst, underhållande och atmosfärisk.

Dagens soundtrack 2, The Velvet Underground - Jesus. Som en hyllning till den där oerhört fyndiga reklamen som gick för några år sedan med den lilla pojken och de två Jesusarna. "Jesuses!". Reklam när den är som allra bäst. Eller?

Eftersom internet är en tråkig plats vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer, så jag går och städar nu. Mycket spännande. Lite som att....städa.

Idag var andra gången jag har lyckats ta sönder ett paraply (correction, skiten blåst sönder) på vägen till högskolan. Jag skyller på paraplyers allmäna uselhet, snarare än på högskolan.

Dagens soundtrack, The Flaming Lips - Jesus Shooting Heroin.

Jag borde i allra högsta grad sätta mig och göra grammatik nu. Jag orkar seriöst inte det för tillfället. Så jag ska förneka och förtränga det så länge det går och sedan ska jag stressa igenom det eftersom jag faktiskt måste.

And now for something completely different. Vad vet jag inte riktigt, men jag orkar inte sitta här mer nu. Får kompensera med att skriva något mer meningsfullt någon annan gång.

Har pluggat så det står mig upp till halsen idag och ändå har jag inte gjort hälften så mycket som jag borde. Vill packa ihop allt vad plugga heter i en bananlåda (egentligen tre), skeppa det till bananön och släppa bomben. En sisådär 10 kiloton borde rimligtvis räcka. Personligen hade jag suttit och pekat, skrattat och druckit Mariestads på flygplanet.

Dagens soundtrack, Pink Floyd - Comfortably numb. För att det hade varit trevligt för tillfället.

Dagens rubrik, "Okej att tåflörta på krogen?" Under avdelningen Allt om Stockholm. Det är tur att Aftonbladet finns där för att berätta för oss vanliga människor vad som är tillåtet. Ja, jag är bitter idag. Märks det så tydligt?

Dagens soundtrack 2, Porcupine tree - Blackest eyes. För att gamla klassiker alltid är trevliga. Nästan.

Fernando Llorente är förbannat bra. På tal om ingetting. Okejdå, jag erkänner, jag kollade på Athletic Bilbao - Villareal. Lite. Tillräckligt för att se Llorentes briljanta 2-0. Både nedtagningen och avslutningen var ren världsklass.

Gick in på svenskafans och möttet av rubriken "Messi är överskattad." Det gjorde mina närma fem minuter.

Fick idag veta att det är ett fynd om en film som kostat 199:- sänks till 179:-. Behöver jag ens påpeka att jag inte alls håller med?

Men nu ska jag faktiskt ägna mig åt något nyttigt. Som att skriva klart lite saker som jag verkligen behöver färdigställa.


Ps. Jag förespråkar inte nödvändigtvis kärnvapenbombningar. Ds.

---

Alla som mot någon förmodan skulle få för sig att hyra och se Zombie strippers med Jenna Jameson bör seriöst tänka efter både en och två gånger. Det enda roliga med filmen är att den emellanåt är så dålig att man faktiskt fnissar en del. Enda ljuspunkten är väl Robert Englunds (skådisen som gör Freddy Kreuger) smått psykotiska strippklubbsägare som är medlem i NRA men inte vet hur ett vapen fungerar. Hade varit mer prisvärt att lägga pengarna på Mördartomaterna anfaller. Nej, jag är inte ironisk, det är en klassiker på riktigt.

Frågan är om inte Anna Anka-debatten har nått sin topp med Expressens artikel om att kristdemokraterna inte välkommnar "fru Anka". Helt enkelt genialiskt. Så mycket roligare kan knappast fanskapet bli.

Kvällens soundtrack, Grinderman - No pussy blues. Behövs mer motivering än titeln?

Kvällens soundtrack 2, Wilco - You never know. Mindre förutsägbart?

"400 000 för middag med Sarah Palin". Att någon tycker det är värt det är väl bevis nog för att det finns människor som är mer sinnessjuka är Palin själv.

Har en morgondag bestående av en sidådär 70% pluggande att se fram emot. Tur att man får avsluta dagen med att titta på fotboll då. Real Madrid - Xerex på schemat, såklart.

Blev totalt tagen på sängen över att Idol började igår. Vet inte riktigt hur jag har lyckats missa det, men får väl se det som ett tecken på att jag har lyckats hålla mitt huvud ovanför vattnet iår. Det i sig är ju inte helt misslyckat.

Men nu ska jag gå och läsa lite till i The catcher in the rye och sen ska jag gå och lägga mig. Har ju trots allt en lång dag framför mig imorgon också. Dubbel-suck.

Vet inte riktigt varför, men såfort jag träffar på en lärare jag har i engelska börjar jag alltid helt reflexivt prata engelska. Så när jag träffar min lärare från Fictionkursen i korridoren och hon säger "hej" säger jag "hello". En aning störande eftersom jag faktiskt är löjlig nog att tycka det är pinsamt.

Kan grammatik vara roligt? Svaret är, tro det eller ej, faktiskt ja. Till en viss grad ivarjefall. Det beror ju för all del väldigt mycket på ens lärare. Men som tur är verkar jag ha fått grammatiklärarnas Usain Bolt. Nej, det har inget att göra med hur fort hon går, pratar eller äter. Hon verkar bara vara ytterst sympatisk och med en positiv inställning som smittar av sig.

Dagens soundtrack, Eric Clapton - Lay Down Sally. För att den smittar av sig, på ett ytterst positivt sätt. Och för att jag tänker fortsätta vara förutsägbar ett tag till.

Dagens rubrik, "Evra inför derbyt: "Jag ska bua med fansen åt Tevez"". Mycket moget. Mer sånt, tack.

Det är inte ofta jag lyckas läsa om karaktärer som är lika cyniska som jag själv. Men huvudpersonen i The catcher in the rye kommer nära. Sen är det väl ungefär det enda roliga med boken än så länge, men det är ju en annan historia.

Ibland vill jag vara Adam Sandler i Click. Finns tillfällen när det hade varit väldigt givande att till en viss grad kunna snabbspola i sitt liv.

Det var ett jävla tjat om Anna Anka. Jag tänker inte lägga mig i debatten mer än genom att konstatera att det är ett utomordentligt löjligt jävla namn och att det är totalt omöjligt att ta någon som tycker jämnställdhet är tragiskt på allvar. I synnerhet om personen råkar vara hemmafru och vara bosatt på en helt annan kontinent. Finns viktigare disskussionsämne. Som ett förbud mot trädgårdstomtar.

                                                                 

---

Så drar äntligen Champions league igång igen, så där lagom till att jag lärt mig att leva med abstinensen. Inget konstigt med det egentligen, så är det alltid. Blir dessto mer förvånad av att Viasat prioriterar att ha Real Madrid - Fc Zürich som huvudmatch på Viasat fotboll fram (egentligen) betydligt hetade Marseille - Milan. Jag vill tro att det har med Real att göra, men jag misstänker att det egentligen mest har med Dusan Djuric att göra.

Har precis suttit och disskuterat en bok jag finner en smula ointressant i en och en halv timma. Det var mer givande än man kan tro, faktiskt. Jag gnällde inte ens. Jag tror bestämt jag gör framsteg på mognadsfronten.

Blev out of the blue inspirerad att göra en helt random lista om något som på något sätt berör mitt liv för tillfället. Eftersom jag trots min tillfälliga inspirationsknäpp egentligen helt saknar inspiration till en sådan lista får det bli en gammal hederlig musiklista. Så här är fem låter jag för tillfället mer eller mindre manglar på repeat.

Eric Clapton - Hoochie Coochie Man
Robert Cray - Don't Be Afraid Of The Dark
B.B King - Ain't That Just Like A Woman
Bob Dylan - Thunder On The Mountain
Robert Johnson - Kind Hearted Woman Blues

Isglass till alla som ser den röda tråden. Eller inte, man måste göra mer än så för att förtjäna en isglass. Ja, isglass är något man förtjänar.

Dagens soundtrack, Eric Clapton - Old Love. För att jag har haft en elakartad craving efter att lyssna på den i ett par dagar nu. Ha, jag är så sjukt förutsägbar ibland. Antar att jag får leva med det.

Men nu kallar riktiga livet, har faktiskt saker att ta tag i. På riktigt. Till att börja med behöer jag maaat. Sen blir det ett maffigt hopkok av pluggande, läsande av The Catcher in the Rye och fotboll. Svulstigt värre.

Fick precis avin om att min studentlitteratur har kommit. Det i sig gör mig inte, annat än av praktiska skäl, särskilt glad. Vad som däremot gör det är att jag till slut tog modet till mig och beställde Nick Caves debutroman "and the ass saw the angel". Där kan man prata om förväntningar.

På tal om förväntningar, såg omslaget till hans andra bok "the death of bunny munro" som släpps/släppts nu någon gång i dagarna. Lär bli att läsa den så fort den första är avklarad. Med det omslaget är allt annat än att den kommer vara grym helt otänkbart.

Gör mitt bästa för att ta mig igenom "the awakening" av Kate Chopin nu. Det går inte jättebra. Jag tycker den är ganska jättetråkig och dessutom har jag aldrig varit bra på att läsa om jag tvingas ta anteckningar och analysera det jag läser medan jag gör det. Det går av någon anledning väldigt sakta då. Men vad ska man göra? Den ska vara utläst tills på tisdag och jag ska kunna prata om den på ett seminarium. Och eftersom jag har bestämt mig för att vara ambitiös och duktig den här gången har jag knappast något större val.

Spenderade förmiddagen med att plocka svamp (riktig svamp) i en skog (en riktig skog). Gud så gemytligt och pittoreskt. Verkar ha klarat mig utan fästingar med. Jag hatar fästingar. Vidriga jävla äckelparasiter som borde utrotas och förpassas till helvetets innersta krets (eller Falkenberg).

Har mer och mer börjat uppskatta rödvin måste jag erkänna. Kanske slutligen börjar växa upp, eller bli sofistikerad. Eller så är det faktum att det är så smidigt att snylta på mina kära päron som gör det. Vad vet jag, gott är det ivarjefall.

 På tal om grottor så hade det varit sjukt gott med hallongrottor nu. Och på tal om gott så ska jag tyvärr fortsätta läsa nu. Blä på det, men det får gå ändå. So long.

Då är det konstaterat, Inglorious Basterds är nästan lika bra som Reservoir dogs och Quentin Tarantino är ett geni. Spaghettivästern i andravärldskrigsmiljö är precis så fräckt som det låter, och ingen är bätte på filmvåld. I stort sett alla förväntningar infriades. Kände mig så harmonisk efteråt att jag inte ens orkade lägga ner särskilt mycket tid på att gnälla när ett helt random fyllo bestämde sig för att skrika lite sådär random som kan verka vara en bra ide när man är full....och efterbliven.

Känns som att svensk media exklusivt valt att fokusera på två saker på sistone. Svininfluensa och Zlatan. Det är så muntert att man kan få ångest för mindre.  

Skulle i förra veckan åka med tåget från Göteborg till Stenungsund. På grund av felutropade tågavgångar hamnade vi på helt fel tåg och första hållplats var Alingsås. Helt lyckat kan det väl knappast beskrivas som, fast sett från den ljusa sidan så fick jag ju se Alingsås. Och från den mindre ljusa sidan? Jag fick se Alingsås.

Dagens soundtrack, PJ Harvey - This is love. För att det är asbra, varken mer eller mindre.

Igår satte jag min mobil på laddning. Sen gick jag och la mig. Jag vet inte hur mycket jag sov under natten, men det översteg definitivt inte tre timmar. När jag vaknade tog jag av min fulladdade mobil från laddaren. Fast som det visade sig var den inte ens nära att vara fulladdad. Faktum är att batterimätaren sjönk till dryga 19% och har mer eller mer konstant stannat där sedan dess. Den går helt enkelt inte att ladda mer. Irriterande? Jag var farligt nära att praktisera 9/11 med min mobil som flygplan och närmsta objekt stort nog för att jag skulle kunna träffa det som måltavla. 

Kvällens soundtrack, Nick Cave & The Bad Seeds - Papa won't leave you, Henry. För att genier är genier och genier är....genier.

Fick den minst sagt intressanta uppgiften att analysera berättarröstens (i det här fallet ingen annan än Eric Clapton själv) trovärdighet i Eric Clapton: The autobiography på dagens kursstart i engelska 31-60. Onekligen en av de roligare inledningsuppgifterna man genomlevt. Förövrigt en smått läskigt bra och brutalt uppriktig bok. Sorgligt nog handlar den lika mycket om missbruk som musik. Jag menar, cocktails på kokain, sömntabletter och starksprit är ju inte nödvändigtvis helt lyckat ur hälsosynpunkt.

Ett av de mer inhumana inslagen i en bok måste vara en variation på tjurfäktning som förekommer i A storm of swords. Tre pojkar (en indränkt i fiskrens, en i honung och en i blod) släpps ut i en ring med en björn och sen får folk slå vad om vem björnen äter först. Tjurfäktning inhumant? Que? I övrigt är A song of ice and fire (A storm of swords är tredje delen av serien) skruvad, bisarr och sjukt jävla bra. Har sträckläst över 200 sidor sedan igår.  Favoritkaraktären? En gatusmart, näsvis och ständigt kåt dvärg som går under smeknamnet "the imp".

Förövrigt ska tydligen första delen av serien (A game of thrones) komma som HBO-producerad tv-serie med Sean Bean i huvudrollen. Kunde knappast jubla mer, även om det riskerar att bli hur b som helst. Men Sean Bean är ju trots allt inblandad, så det går att ha överseende med.
 
Dagens soundtrack, Neil Young - Rockin' in the free world. För att det är den potentiellt fetaste avslutningen på en konsert någonsin.

Kollade tablåerna för Viasat fotboll idag utan större förhoppningar om att hitta något kul, men upptäckte till min förvåning att de hade köpt delar av rättigherna till serie A, en liga som Canal + gjort sitt bästa för att pissa på. Jag klagar inte, var allt annat än nöjd när sändningarna flyttades från tv 4 inför förra säsongen.

Spanska supercupen är trams. Ligavinnaren mot cupvinnaren. Och när ligavinnaren är cupvinnaren då? Ja, då tar vi bara förlorarna från förra årets cupfinal istället. Har inget emot det hela egentligen, men min bitterhet kommer av att fanskapet fördröjer ligastarten med en vecka till. Förövrigt såg jag att Barc....jag menar tv 4....ska ha en halvtimmas försnack inför Barcas måndagsmatch. Inför de andra ligamatcherna de sänder? Absolut ingetting. Det är så oprofessionellt att det bara blir löjligt. Men inget annat var väl egentligen att vänta.

Nu ska jag dock gå och läsa lite till innan det blir Fiorentina - Bologna. Det är ju alltid något att fördriva tiden med ivarjefall.

Det mest klockrena Usain Bolt hade kunnat göra idag är inte att springa på 19:19. Det hade varit att komma till loppet i en t-shirt med texten "19:30 var så 2008". Frågan är väl bara vad han ska göra nu. Att ritualförnedra allt motstånd och avverka världsrekord som om det vore att käka corn flakes det var fråga om börjar ju bli gammalt vid det här laget. Hur som helst kommer framtida stordåd säkert kunna summeras med "världsrekord var så 2009".

Fifa 09 var en riktigt positiv överraskning efter smått askassa  fifa 08. Men seriöst, vem fan kom på iden att kalla Reals hemmaarena för El Bombastico? Och vem fick sedan för sig att det är acceptabelt? Arkebusering nästa.

Att svensk media skulle få kollektiv Zlatan-feber efter flytten till Barcelona var knappast överraskande. Men frågan är om några lyckats ta det så långt som fotbollskanalen. För inte är det en slump att så många av artiklarna på sidan de senaste dagarna har varit variationer på orden Zlatan och Barca. Det är som att man är på ett uppdrag för se till att ingen glömmer att Zlatan är Barca-spelare. Men the inside scoop är att Zlatan inte kommer att bli mindre Barca-spelare för att man tar en paus med tramset på fotbollskanalen. Listan med förslag på alternativa sysslor de kan ägna sig åt toppas av en gammal hederlig aktivitet som i folkmun kallas "fika".

Dagens soundtrack, Nick Cave & The Bad Seeds - Sweetheart come. För att få låtar så träffsäkert personifierar hur jag känner just nu.

Folk som skriver kvasiintelektuella försök till gothpoesi på halvtaskig engelska som de inte orkar se till att stava rätt och sedan publicerar på/i sina eventuella dagböcker/bloggar/presentationer på valfria communitys får mig att kikna av  skratt.
Är nu lite mer än en vecka tills jag ska se Inglorious Bastards. Funderade för en liten stund för att starta en nedräkning på bloggen, men kom fram till att det skulle riskera att framstå som lite i mesta laget. Så istället håller jag den i mitt eget huvud, på samma ställe som jag hållt många och långa dialoger med mig själv. Ja, jag skrev dialoger.

Men nu ska jag se klart en fotbollsmatch, sen ska jag sova bort resterna av den elakartade mardrömdsförkylning jag drabbats av. Hoppas jag ivarjefall. Allt annat än att vakna frisk imorgon är ett misslyckande och kommer göra mig ytterst ledsen. Kanske just därför jag inte vågar hoppas riktigt.

Hur många gånger har du suttit på krogen med en påse innehållandes en ps3-kontroll, ett ex av Killzone 2 samt en USB-kabel? Tänkte väl det. Så spenderade jag de senare delarna av fredagskvällen. Satt ocn höll tummarna för att någon skulle komma fram och fråga vad jag hade i påsen. Till min stora besvikelse gjorde inget det. Kan föreställa mig minen en undrande vakt hade gett en efter att ha tvingat en att öppna påsen efter att inte trott en.

Låt mig slå hål på en myt. Minigolf är inte en myspysig syssla för småbarnsfamiljer. Minigolf är inget annat än krig, svett, tårar och blodigt allvar. Det är en sport man äter havregryn morgonen innan man planerar att utöva den för att vara maximalt förberedd. Pasta är en annan rekommenderad kost. Men först och främst, inga treåriga ungar som knappt klarar av att bära upp klubban hör hemma på banan. Nej, min senaste runda gick inte nödvändigtvis jättebra ifall det var uppenbart.

Hur kunde Adam Sandler inte få spela Bob Dylan i I'm not there. Inte nog med att han är en riktigt bra skådespelare (ja, på riktigt), han är snuskigt jävla lik Dylan också.





Någon kan ju försöka säga att det inte är slående.

Dagens soundtrack, Steely Dan - King of the world.

Har spenderat större delen av helgen med att måla om rummet. Är måttligt glad att det är klart nu. Jag tycker inte det är roligt att måla. Kännde mig nästan lite gemytlig i all min huslighet. Till andra gemytliga saker jag gjort på sistone hör att plocka blåbär. I en skog.

Dagens rubrik, "Drew: Jag attraheras av delfiner". Läser man sen ingressen så blir det hela ännu mer besvärande. "Drew Barrymore är besatt av delfiner. Skådespelerskan tror att hon kan ha varit en i ett tidigare liv. ". Finns det inget roligare att skriva om? Typ Conan O'Briens hår?

Satt och filosoferade om dialekter häromdagen och kom fram till att om inavel hade haft ett officellt soundtrack så hade det framförts på riktigt bred halländska. Ledsen att säga det, men det är en riktigt ful dialekt.

Att klunka starksprit ur flaskan klockan halv elva en måndagförmiddag är ganska classy. Att man har flaskan i en brun papperspåse gör det inte så särskilt diskret. I synnerhet inte om man ser ut som om man precis rullat runt i en kolsäck och sedan högst medvetet låtit bli att tvätta sig, samtidigt som hela scenen utspelar sig drygt tio meter från systemet. En mycket upplyftande syn.

Dagens soundtrack, The Flaming lips - The Tale of the Horny Frog. Om det inte är uppenbart är det bara att titta på titeln en gång till, blunda och låta ditt inre måla upp mentala bilder.

Dagens poesipoäng går förövrigt till The Offspring. Ja, de är fortfarande precis lika bra som när man var tio och tyckte pretty fly for a white guy var det bästa som gjorts. Från Stuff is Messed Up.

"Now thank god for the media, for saving the day
Putting it all into perspective in a responsible way
With more celebrity news
Typical bullshit views
I think we're losing this fight
Sponsored by Bud Light"


Läste slutligen ut A Clash of Kings på tåget innan idag. Har hållt på med boken till och från i över två år nu, kan väl lungt konstatera att mitt läsande varit sporadiskt (vilket i kombination med bokens längd på drygt tusen sidor inte gjort att det gått snabbt). Vågar nästan påstå att nästa del av serien inte kommer ta lika lång tid. 

Det är storstädning och letande efter mina nycklar som gäller imorgon. De har varit borta någonstans i hemmet ett tag nu, och att jag knappt varit hemma har inte gjort letande lättare. Det och så har jag värlens största tumme uppkörd i en öppning som tillhör den mänskliga anatomin.

Grodan på bilden är förövrigt dedikerad till en mycket speciell person som vet vem den är. Jag ska förövrigt sova nu, det behövs å det grövsta.